Tragiskt på fler sätt än det självklara.

Glömt att nämna den tragiska döden av Peter Steele i förra veckan, en imponerande människa. Främst för att han var med i det bra bandet Type O Negative vars platta Bloody Kisses jag typ levde tillsammans med under 94-95(?). Har inte lyssnat på den på så många år, körde igång den nu och känslor från den tiden kom tillbaka direkt när första tonen ljudar. Det var verkligen mycket känslor back then, angående allt och alla, riktiga och djupa känslor (sic!). Stor skillnad från nu, på gott och ont.
Här är skivans bästa låt:
Type O Negative - Världens Bästa Cover (Summer Breeze)
Och här är hela:
Bloody Kisses (hela skivan är inte bra, men det som är bra är skitbra. Gillade inte heller nånannan av skivorna direkt.)

Kan ju knappast bara varit jag som älskade den här skivan.
Jo! Och det andra tragiska är ju att jag lyssnar på den igen först när jag blir påmind, dvs när nån dör. Dumt. Tänkte iofs på den för några månader sedan men tog aldrig tag i saken.
Men åååååhh Dye em black BLACK BLACK BLACK BLACK NUMBER OOONE
Hahah fiffan vad bra.